Frantzén/Lindeberg

När J fyllde jämnt var min present till honom att gå på en av Sveriges två restauranger som lyckats få två stjärnor i Michelinguiden, nämligen Frantzén/Lindeberg. Vilken upplevelse det var! Det var riktigt kul och lyxigt att äta där. Vi fick in hela 16 rätter plus bröd. De hade bara en meny och det enda man fick välja var i princip om man ville ha bubbel i vattnet eller inte.

När man kom dit fick man ett brev med deras matfilosofi, en av rätterna innehöll 31 ingredienser (de flesta från deras egen gård) som vi fick en lista över och när man gick därifrån fick man själva menyn i ett kuvert förseglat med deras lacksigill. En annan rolig sak var att man fick in en surdeg som låg och jäste i en fin trälåda och som de efter ett tag tog in och gräddade den och serverade med deras egenkärnade smör!

Servicen var förstås i toppklass, trevliga och mycket uppmärksamma och alla rätter presenterades ingående. När man gick på toa kom de genast och vek servetten lite elegant och lade den på bordet. :)

Rätterna som serverades på Frantzén/Lindeberg. En rätt saknas här, råmarinerad kammussla, då jag i min iver glömde att fota den. Bilden är genererad av mina foton i ett kollageprogram som tyvärr även beskar några av bilderna lite tokigt...

Maten var givetvis fantastisk god, kanske var det några smaker som man inte var van vid eller helt förtjust i, men det var bara kul att pröva på och allt var vackert upplagt på bland annat sten, marmor och i träaskar. Inte sällan var det ätbara blommor som förskönade rätterna. Storfavoriten var deras kammussla som var den godast tillagade mussla någon av oss någonsin provat på. I två av rätterna ingick det lever - fågellever respektive anklever - vilken himmelsk smak och konsistens! Gurksoppan hade sådan intensiv gurksmak, vem kunde ana det? Lika lite kunde man ana att det doftade lika intensivt av gurka i den soppan som rotsystemet på mina gurkplantor gör. :)

Till triologin av desserter (söt, salt och sur) tog J in ett dessertvin, Cascina La Ghersa, Giorgia Moscato d'Asti 2010, Piemonte. Det var så gott att jag var tvungen att ta in ett glas jag med!

När vi gick därifrån, 3,5 timmar senare, var vi lyriska men så mätta att vi var tvungna att jämrandes promenera hem... nästan hela vägen, vi tog tunnelbanan en station i slutet, då vi skulle upp och jobba dagen efter.