Det här skrev jag på Facebook på kvällen kl 19:30, den 15 april, då det hade brunnit i lägenheten under oss på natten.
"Var inatt med om det mest otäcka jag varit med om - det brann i lägenheten rakt under oss. Vaknade vid 3:40 av ett herrans massa oljud och insåg snart att det brann under oss. Nej, nej, nej, det här händer bara inte!! Snabbt, på med kläderna och försöka fly. Kunde knappt få på mig kläderna för att jag skakade så mycket, kläderna ut-och-in och omatchade strumpor märkte jag efteråt, "but who cares?". Vi kunde se eldslågor kastas upp mot vårt sovrumsfönster och det rykte in en massa. Trapphuset var rökfyllt och alldeles mörkt, så vi stängde alla dörrar och fönster och sprang in i datorrummet med blöta handdukar över näsan. Lite sans hade man ändå kvar.
Jonas ringde 112 som förklarade att räddningsbilarna redan var på väg. När brandbilarna väl kom fram evakuerades vi via en maskinstege från en brandbil. Familj efter familj evakuerades efter oss, bland annat grannarna över oss med en liten bebis, som tack vare henne fick oss att vakna, då föräldrarna var vakna, känt röklukten och insett att det brann. De stampade allt vad de kunde i golvet och slog i elementen för att väcka oss grannar. Jobbiga tankar snurrade runt i huvudet, vad händer med vårt hem och hur ska vi göra nu med allt - försäkring, alla papper, ekonomi, boende? Inga foton backupade off-site! Efter en lång väntan kommer räddningsledaren och meddelar att branden är släckt och vill låna vår nyckel för att undersöka om det går att återvända till lägenheten. Det visade sig att lägenheten och alla våra möbler och saker tack och lov hade klarat sig bra, det var "bara" en massa rök i den!!
Vi är nu tillbaka hemma. Det luktar fränt från branden, trots att vi vädrat sedan 6-tiden imorse, det är strävt i luftvägarna, det sticker på tungan, man andas ytligt, det är ett tunt lager sot överallt och sovrumsfönsterna är spruckna. Golvet i sovrummet var varmt i 12 timmar efteråt, nästan så att man kunde bränna sig på vissa ställen i början. Även badrumsgolv och toagolv var varma. Gratis golvvärme! Jag är så jäkla tacksam att jag, Jonas och vårt hem klarade oss så bra! "Tur i oturen" som man säger. Tyvärr klarade sig inte tanten i lägenheten under oss lika bra..."
Många nätter efter händelsen var det himla svårt att sova, vi vaknade båda två flera nätter vid exakt samma tidpunkt som när vi väcktes just den natten. J vaknade flera gånger och kände på golvet för att se om det var varmt. Vi blev överkänsliga för okända ljud som liknade ljud från den natten, som till exempel dova slagljud och fönster som knakar.
Men nu känns det bättre. Jag och J har hunnit prata en hel del med varandra om det som hände och vi har berättat för andra omkring oss, vilket har varit ett rätt bra sätt att "återuppleva" händelsen och på sätt har vi bearbetat det. Vi har även velat berätta om det för andra för att få folk att vara medvetna om risken, få dem att kolla batterierna i deras brandvarnare, skaffa brandsläckare och så vidare.
Jag känner även att jag har lärt känna mig själv lite bättre och ser nu hur jag agerar i nödsituationer, vi var rätt lugna, panikslagna och rädda, men lugna, gick runt och stängde alla fönster och blötte handdukar och sånt. Det allra viktigaste var att jag och J skulle klara oss, det materiella spelade en sekundär roll, även fast det skulle ha varit jäkligt jobbigt ifall vi hade förlorat allt. Vi har även blivit lite mer medvetna om tanken "man lever bara en gång", vilket vi utnyttjade rätt hårt första dagen då vi köpte chips och cola och allt gott vi ville och tyckte att det var ok. ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar